Dagens Nyheter – 23 december 1874, sida 2

--— VU -— visade Big utanför fönstret, undanskymmande för mig himmelens stjernor, en man klättrade öfver skranket på balkongen, jsg uppgaf et rop af förskräckelse, men på detta rop svarade en välkänd stämma: — Det är jag, Mercedes... var tyst! Det var verkligen han. Jag hade bört fly, mena någon sådan tanke uppstod icke hos mig; jag sjönk halft afsvimmad i hans famn. När jag åter kom till fu!l besinning. .. ack! då tillhörde jag icke mera mig sjelf, sire! Den olycklige hade icke kommit för att begå detta brott; han hade kommit för att se mig för sista gången och säga mig farväl; hen skulle nemiigen tillsammans med genuesåren Columbus företaga en upptäcktsrega. Redan på långt håll hade Han sett mig i fönstret; och vär jag drog mig tilbaka, lemasade jåg endast tillträdet fritt för honom. Hun: hade aldrig förr funnit fönstret öppet; det ver första gången kan såg min kammare. Nu förnyade han sinä försök att öfvertala mig till att följa honom; om jag ville med honom deltaga i den äfventyrliga expeditionen, som han hade i sinnet, skulle han hos Columbus utverka att jag finge komma med, förklädd till gösse; vi skulle sedan Kunna slå oss ned i hvilken undangömd vrå af verlden som helst, och der skulle vi lefva tillsammans. Tan var rik