Dagens Nyheter – 23 december 1874, sida 1

Jag ansåg det nu vara rätta stunden för mig att framställa mitt hjertas önskningar. Jag vågade nämna några ord em denne gamle vän, med hvilken han så plötsligt brutit, men knappt voro de utsagda, förrän hans ögon upplystes af hotande blixtar. Jag fann rådligt att icke fortsätta. Den ringaste påminnelse om den fordne vännen var nog till att återupplifva hatet. Det var icke värdt att ens tänka på att vidare vidröra detta ämne. Den följande natten kunde jag icke sofva; jog stod invid fönstret som vette åt floden. Fönstret var öppet; ty jag tyckte mig icke kunna andas fritt derinne i rummet. Vattenståndet i Guadalqvivir var för tillfället mycket högt; jag kan säga att flodens böljor jagade hvarandra nästan omedelbart under mina fötter. Jag följde med mina. blickar de irrande molnen, som rörde sig om hvarandra under himmelen, och hvilkas form af en nyckfull vind förändrades minst tjugu gånger inom en fjerdedels timme. Men. då jag åter sämkte ögonen till jorden, varseblef jag midt i det mörker, som var utbredt öfver floden, en båt,Fhvilken roddes af en enda fiskare. Jag drog mig tillbaka för att icke blifva sedd, men med afsigt att återtaga min plats vid fönstret, så snart fiskaren passerat stället. Emellertid hade jag endast ett par minuter uppehållitmig mig i det inre af kammaren, då en skugga