gränden. SS Va Rh SPE SR TEA SARV (Denna uppsats har temligen lång tid väntat på plats i tid Red.) Utrikes-Nyheter. . De diplomatiska aktstycken, hvilkas innehåll kommit till allmänhetens kännedom under fortgången af den Arnimska processen, äro af särdeles stort intresse. De framställa visserligen icke den politik, som Tyskland-fört gent emot Frankrike efter det sista fredsslutet, i något nytt ljus, men de äro ganska märkliga såsom vittnesbörd dels om det fair play som är utmärkande för den tyska olitiken och dels om det sätt hvarpå urst Bismarck uppfattat sin ställning såsom chef för Tysklands diplomati. Af dessa aktstycken, hvilka inom Tyskland och Frankrike väckt nästan ännu större uppseende än sjelfva den rättegång som -föranledt deras -offentliggörande, är det i synnerhet en skrifvelse från furst Bismarck till grefve Arnim, daterad den 20 December 1872, som förefallit oss aomärkningsvärd. : I början af sitt bref yttrar sig furst Bismarck på följande sätt angående det inflytande som utvecklingen af de konstitutionella förhållandena i Frankrike antagligen skulle komma att utöfva på inbetalningen af krigsskadeståndet till Tyskland: Jag är förpligtad att säga er att jag anser den af er med ti försigt uttalade öfvertygelsen, att våra innestående fordringar äro obetingadt säkra under hvarje regering i Frankrike, oriktig och alla de försäkringar, ni i detta hänseende gifvit, mycket vågade. Ni åtager er derigenom en borgen, som ingen kan fullgöra, och som derför icke borde gifvas i en officiel berättelse, på grund af hvilken H. M:t skall kunna fatta sina beslut. Jag håller för sannolikt, att betalningarna skola följa, om Thiers stannar, vid rodret eller åtminstone styrelseförhållandena förblifva i en regelmessig, lagbunden utveckling. Jag fruktar deremot, att vi, om genom en våldeam omstörtning en republik med ett annat slags ledare komme till stånd, skulle nödgas att ännu en gång gripa till svärdet för att få våra fordringar tillfredsstälda. Redan på grund af denna möjlighet ligger det i vårt intresse, att åtminstone icke genom våra åtgöranden försvaga den nu varande styrelsen eller bidraga till dess störtande. Annorlunda, men ej heller på ett för oss önskvärdt sätt, fruktar jag, att saken skulle utveckla sig, om före betalningen och utrymningen en af de monarkiske pretendenterne bemäktigade sig väldet. Man skulle då på det vänli-. gaste sätt bedja oss, att befordra det unga monarkiska fröets utveckling genom att medgifva monarkien lättnader i fråga om betalningen och utrymningen, dem wi vägrat republiken. Vi kunde visserligen gifva ett vägrande svar, men jag fruktar, att sådant icke läte sig göra utan att andra kabinett, och framför allt sådana, till hvilka vi stå i ett nära vänskapsförhållande; skulle mer eller mindre enträget uppmana oss att hafva konsideration med det monarkiska elementet i Frankrike. . Här har man onekligen den mest öppenhjertiga bekännelse från furst Bismarck sjelf angående den ställning till franska republiken som Tysklands regering strax efter fredsslutet intog och sedan bibehållit. Det kan icke egentligen sägas att ofvanstående uttalande innebär mera än hvad man förut vetat eller trott sig veta, men man kan här icke undgå att beundra den oförbehållsamhet, med hvilken furst Bismarck lägger motiverna för sin politik i dagen; det må nemligen icke betviflas att offentliggörandet af den ifrågavarande skrifvelsen skett med furst Bismarcks begifvande. Rikskansleren yttrar i fortsättuingen af brefvet att Frankrikes fiendskap tvingar Tyskland att önska att det må vara svagt och att Tyskland handlar mycket oegennyttigt, om det icke med beslut. samhet och kraft sätter sig emot återställandet af könsoliderade, monarkiska institutioner, så länge Frankfurt-freden icke är fullständigt utförd. Det är helt visst en politik, som hvarje praktisk statsman skulle följa, men månne någon annan än furst Bismarck skulle redan hu afslöja den? Af innehållet i slutet utaf brefvet framgår att grefve Arnim muntligen yttrat till kejsaren att en längre förtvaro af de republikanska institutionerna i Frankrike kunde blifva farligt för den monarkiska principen, särskildt i Tyskland, helst som det vore -konstateradt att den franska demokratien stode i förbindelse med liknande elementer i Sydtyskland. — Rikskansleren tillbakavisar dessa farhågor genom åberopande af histöriska fakta och yttrar med anledning af dessa: Frankrike gör oss nytta såsom ett afskräckande exempel. Om Frankrike inför Europa uppför ännu en akt af kommunens afbrutna drama, hvilket jag i mensklighetens intrease ioke vill önska, skulle det endast så mycket starkare bidraga till åskådliggörandet af den monarkiska författningens välgerningar och till stärkande af Tysklands tillgifvenhet för de monarkiska insti tutionerna. . Till sist ger rikskansleren grefve Arnim en liten Sf brapac derför att den senare i en till kabinettet i Berlin insänd diplomatisk handling omnämt att man i Frankrike trodde på direkta förbindelser mellan Gambetta och den tyska regeringen. Detta anförande af ett obestämd: Yykta i en embetsskrifvelse ger furst Bismarck anlednistg att ställa ull grefve Arnim följande erinran; Om ed. exc. erinrar sig, att den tyska regeringen ledes af h. m:t kejsaren i första rummet, sä känner ed. ex0. vår ajlernådigste herres tän. kesätt för väl för att kunna betvifla, att otk—-53. 0 ad ersatt IRePÅlOr.6. personlig kännbar änknigg, MÖPGT nii