Dagens Nyheter – 19 december 1874, sida 1

— JU — Er värja! upprepade don Inigo med orubbligt lugn. — Men så drag då åtminstone först er egen! utropade den unge mannen. — Gud förbjude, att jag skulle på något sätt hota er, don Fernand; nej, jag vill vinna mitt mål på öfvertygelsens väg. Er värjs, jag ber er derom. — Aldrig! — Jag bönfaller de:om, don Fernand. — Förunderlig är den makt, som ni utöfvar öfver mig! utbrast Salteadoren. Men nej, nej! jag vill icke, jag skall icke lemnå er min värjs. Don Inigo räckte fram handen. — Er värja! Ena stunds tystnad inträdde, hvarunder riksölfverdomaren osflåtligt betraktade don Fernand, som härvid kände sin motståndekraft på ett underbart sätt försvagas. Samma sä!lsamma inflytelse, som den gamle ädlingen utöfvat på honom redan då han såg honom första gången på värdshuset Den moriske konungen, gjorde sig nu alltmera gällande. — 0! mumlade Saltesdoren, när jag tänker på att min egen far icke kunnat förmå mig att sticka denna värja i slidan; när jag tänker på att tjuau män icke kunnat rycka den ur min hand; när jeg täcker på at jag känner mig stsrk som en sårad tjur, i stånd till att nedgöra ett helt regemente.