Dagens Nyheter – 19 december 1874, sida 1

Co te nn — Mina herrar, akten er! yttrade don Inigo, som icke begärde bättre än att få en osökt anledning att öfverflytta sin vrede från flyktiogen på dem som förföljde honom. — Men hvad är det då ni vil? frågade flera röster. — Jag vill att ni låta mig passera. — Och hvarför? — Jo, för att jag må kunna affordra rebellen hans värja. — Verkligen? Det skall bli någonting intressant a!t se på; låtom honom passera, — Jaså, ropade don Fernand, ni tveka? ni draga er undan? Ah! eländiga pultronsr! Och ett ny:t rop af smärta underrättade de nedanför stående om att den unge mannens värja åter inträngt i lefvande kött. Följden häraf blef ett nytt tumult, och man hörde ånyo huru stål slogs mot s:ål. — Döden honom icke! dödsn honom icke! ropade don Inigo förtviflad. Det är af vigt att jag får taga honom lefvande? — Lofvande! sade don Fernand; var det icke någon blånd er som sade att han tänkte taga mig lefvande? — Jo, jag! ropade riksöfverdomaren från nedre ändan af trappan. — Hvilken jag? frågade don Fernand. — Jag, don Ivigo. Don Fernand kände en rysning genomlöpa alla sing lemmar,