Dagens Nyheter – 16 december 1874, sida 2

i öfverensstämmelse med hvad den fö:ölämpning ri fått mottaga kräfser, senuor don Rumiro, yttrade de obekanta herrarnas, som uu afsiodo, från hvarje tanke på alt söka förebygga striden och dess föjjder. — O.scksamme och äreförgätne! utbrast don Ruiz, forifarande med käppen lyftad öfvet sin sons hufvud; kan du ej lära dig af din fiende huru n son bör uppföra sig mot sin far? Ett uppehåll i striden egde nu rum... Don Fernand svarade den gamie: — Nej, ty mia fiende ger vi a af feghet; och jag räknar icke fegheten bland dygdernas antal. : NN — Den gom säger eler tänker ait jag är feg ...! w — Han har ljugit, don Ramira, inföll gubben. Det tillhör mig att räga honom det, och icke er, — Åh! men så låt oss då en gång göra slut på saken! utropade don Fernand, ur stånd stt längre tygla sin harm och vrede. — För sista gången frågar jag dig, eländige: vill du lyda mig? Vill du sicka värjan tillbaka i slidszn? sade donRuiz i en ton som var ännu mera hotande än någonsin förr. Fr i Och man förstod att om don Feraind icke lydde på ögonblicket, så skulle det skamliga käppslaget träffa honor. Men med en rörelse, som var saabbare