Gubbens avlete uttryckte nästan hat; älfven Fernands min förändrades, sa att den snart uttryckte samma bittra känsla som gubbens, Man skulle varit frestad att tro, att om någon oförsig!igt nog ställt sig emellan dem, sku!le han förl:mas af de blixtar som framsköto ur de båda parternas ögon. — Akita er, min far! sade den unge mannen med darrande stamma och skakande hufvudet. — Svärdet i slidan! ropade don Ruiz. — Sänk först käppen, min far! — Du skall lyda först, olycklige, när jag befaller dig att lyda! — Mn far! mumlade don Fernand, i det han åer blef bek som döden, håll icke längre er käpp öfver mig på detta sätt — eller ock skall jag, vid Gud, förledas tilk någon ytterlighet. Härpå vände han sig till don Ramiro, hvilken under gonens gednaste samtal med fadern inskränkt sig till att endast parera de stö ar, som riktats mot honom. — Ah! drag icke er tillbaka, don Ramiro, sade han; j.:g kan nog försvara mig samtidigt mot en gubbes käpp och en sjelfkär narrsg; värja. — Nu hören I senmores! utropsa Ramiro. Hvad skall jag väl göra? de don — Handla såsom ert mod bjuder er och DEN FÖRLORADE SONEN? 39