Dagens Nyheter – 15 december 1874, sida 2

Derpå tillade han, vändande sig till don Ramiro. i — Sennor don Ramiro, eftersom min Bon icke har någon respekt för gin farg hvite hår, eftersom han icke röres då han ser hurnv jag sammanknöpper mina derravde bänder. anropande honom att lyda pligtens bud, så hör mig ni i stället och låt dessa personer, som omgifva oss, få bevittna att en främling visar mig mera hörsamhet och aktning än min egen son! — Ja, ja! sade åskådsrne; lyd hopom, don Ramiro! Ke ERE Don Ramiro tog ett steg tillbaka, sänkte sin värja och bugade sig för gubben. : — Ni gjorde klokt uti att vädja till mig, senvor don Ruiz af Torrillag, ytsrade dox Ramiro; och ni mina herrsr misstogen er ej, då ni trodde er kunna med framgång mans mig ti!l hofsamhet. Jorden är stor, mårga ödsliga nejder finnes i detta land; jog skall möta min fiende på ett annut ställe. — Ah! ropade don Fernand, detta kaller jag i sanning att på ett skickligt sätt maskera siu räddsla! Don Ramiro, som redan stuckit sin värja i slidan och dragit sig några steg tillbaka, var med es enda språng å er en garde. Med värjan i hande2 ssde han: — Jag! Ar jag rädd? Åskådarne mumlade, tydligen ogillande don Fernsads beteende, och två af de äldste