Dagens Nyheter – 15 december 1874, sida 2

vol Äg — RID — Nåväl, jog disputerar ej längre med ef; gifaa elier stulna, så ligga de nu båda på marken. Den af oss, som lefver fem minu:er härefter får upptega dem. — Må ske! svarade don Remiro, i det -han tog ett steg tillbaka och äfvenledes drog sin värja. Se der en uppgörelse som jag tycket om! . ; Derpå tilade han ropaude åt några ädlingar, som tillfåtligtvis passerade öfver torget och hvilke, då de sågo de dragna värjorna blävka, stannat af nyfikenhet: — Hitåt, riddersmäv!... Vi anhålla att ni måtte komma, på det vi ej behöfva duellera u:an vittnen, och for att, i foll don Fernand dödar mig, man åtminstone ej må säga, att han mördset mig, likåsom man förut påstått, att hen mördat don Alvar, — Ja, det är bra, må de komma, sade don Fernand; ty — jag svär det vid Gud, don Ramiro — hvad de skola få se, förtjenar att ses! Och de två unga männen ställde sig på fem stegs afstånd från hvarandra samt sänkte värjspotsarne mot marken, medan de vän:tade på att et cirkel drogs omkriog dem i sanden. Nör allt var i ording, hördes en röst — Börjsn, senmores! Vattnet fratkstörter icke hsstigare, då det genombrutit dammen, än de två unge mänpen störtade fram mot hvarandra. I detta