Dagens Nyheter – 15 december 1874, sida 1

ögonblick hördes ett åvgestrop bakom jalusien; men detta rop, som lockade derbåda stridande att kasta ögonen upp till fönstret, hejdade icke striden; utan syntes endast ha haft till resultat stt öka dess våldsamhet. ; Don Fernand och don Ramiro voro båda bland de tappraste och skickligaste fäktare man kan tänka sig. Säkerligen fans ingen i Andalusien, som i detta afseende kunda täfla med dem, och för att de skulle finna ett allvarligt motstånd, var det nödigt att de kämpade mot hvarandra. Också märkte vittnena snart att don Fernand icke lofvat för mycket, då han sade att hvad de skulle komma stt få se för!jenade att ses. De båda värjorna korsades med en sådan hastighet och ifver, att man för ett ögonbick kunde tro, det stålet, hvarur täta gnistor frambröto, var eldadt af samma passioner som männen, hvilka höllo det i sina händer. Alla de resurser, som konst, skicklighet och styrka erbjuda, : blefvo anlitade under de minuter, som första utfallet varade, utan att någondera af de båda-motståndarne, orörliga såsom de träd under hvilkas löfhvalf de stredo, togo ett enda ateg tillbaks; det såg nästan ut som förefans här ingen fara, åskåderne började mnästen betrakta striden, huru. våldsam och hårdnackad den än var, med samma lugna. känslor