Dagens Nyheter – 14 december 1874, sida 2

— Ab! utbrast Fernand, utan att Ramiro — så fördjupad var han i sin b rättelse — märkte bu-u förändrad vännens ton i en hast blifsit. — Ja, man kan ju ingenting få på våra eländiga värdshus, åtminstone om man har brådtom. Nåväl, jag beställde förfriskninger på förba d, så att de funnos i ordning, när de anlände. Jeg bade mig bekant, hyilken parfym hon föredrog; — j:g förde derför denna parfym med mig, och jag lät den genomtränga hvarje kerridor, som hon hade att passera, hvarje rum der hon skulle vigtas. Jag kände, hvilka blommor hon tyckte mest om; och från Malaga till Granada gick hon aldrig utan att gå på sådana blommor. — Men hura-kan en så artig kavaljer som don Ramiro, frågade Fernaud med-en röst, som blef alltmera, osäker, behöfva hjelp och råd af en vän, då han sjelf förstår sig så väl på att sköra sin sak? — Ack! min käraste don Fernand, slumpen eller, rättare, försyuen har salnmanfogat tvänne i och för sig fullkomligt skilda händelser, med den påföljd, stt om icke någon .oforutgeedd olycka inträffar, måste jag mycket snart kunna nå målet för min själs sträfvanden. — Och hvilka äro dessa händelser? frågade Fernard, i det han förde -handen öfver pavnan för att aftorka den svett, som frambrutit derå,