Dagens Nyheter – 14 december 1874, sida 2

— Fvodern till mitt bjertas dam är er farg vän, och ni, min käre Fernand, har som en räddande engel kommit hem jus. i dag. — Nå, än sedan? — Jo, eftersom er far såsom sina gäster mottagit . . -Hvad bar det att göra med den ni älskar? sade don. Fernand, sammanbitande tänderna af svartsjuka. — Ah! kan pri icke gissa, käre vän? Don Fernsnd drog sin arm itrån den, som i en så illa veld stund kallade honom med denna benämning. — Jag kan ingenting gissa, genmälde han med dyster min; pi måste säga mig slit. Huru he:er er kärleks föremå, den Ramiro? ; — Behöfver jag. väl säga er namnet på solen, när ni känner dess värme och när pi biändas af dessa stråler? Slå upp era ögon, don Fernand, ochvuthärda, om ni kan, anblicken af den stjerna, som bränner mit bjerta! ; Don Förnand kastade ögonen uppåt och fick se donna Fior. Hon stod framlutad på balkongea och betraktade -homom med ett mildt emöåleende. Men likasom hade dea unga flickan endast väntat på att bli sedd, skyndade hon, efter act ha utbytt en has ig blick med don Fernand, att draga gig tillbaka, och mån hörde huru fönstet tillslöts efter henne.