SS ev don Ramiro derunder beredde sig på den framställning som han ämnade göra. Omsider-tog den sistnämnde rill orda, sägande; — Min väa Fernand, som ni vet, ha vi kommit hit, ni för att afhöra, och jag för att berätta mina bekymmer. — Också är jag nu idel öra, min käre Ramiro, svarade Fernand lugnt. — Ack! min vän, yttrade Bamiro, hvad kärleken är för en grym tyrann — dev behandlsr såsom slafvar de hjertsn, öfver hvils ka den herrskar! Don Fernand smålog såsom den der var af samma tanke. 3 — Dock, sade han, då msn är älskad... — Ja, inföll Ramiro, då går det nog an; men ehuru j.g har all anledning hoppas att jeg är det, vet jeg iet ändå icke mod visehet. — Ni sväfvar i ovisshet; don Ramiro? Det förvånar mig i sanning, ty om jeg ej minnes ailt för orätt, så ver förr i verlden modesti i fråga om kärleksaffärer icke bland de fel, qvinnorna hade att förebrå er. — De: kommer sig deraf, käre don Fernand, ati innan jag såg henne, hade jag aldrig älskat! — Nå väl, berätta pu för mig, sade den Fernand, huru pi fick se densa märkvärdiga skönhet, som förmått at göra vår djerfve don Ramiro till den blygsammaste man i Andalusien.