OM scen utan tvifvel smärtsam för don Ruiz dystra blick, ty han gick ut helt tyst under denna omfamning, och den gamla Beatrix allena såg honom gå ut. Sedan den unsge mannen väl blifvit ensam med sin mor och sin fordna sköterska, berättade han för dem allt hvad som tilldragit sig den föregående dagen och natten, äfvensom dock ntan att nämna något om den underbara känsla som han erfor för donna Flor — huru han, enligt sin vana, kommit för att besöka modern midt i natten och till sin förvåning funnit rummet upptaget af deras sköna gäst. Donna Mercedes förde sedan sin son in i den kammare, som hon sjelf för tillfället bebodde. Moderns rum var för don Fernand i hemmet, hvad platsen framför högaltaret är för ett fromt hjerta i kyrkan. Det var i sin mors rum han såsom barn, yngling, ung man, til.bragt sina angenämaste stuader. Här var det ock ban nu — liggande på knä bredvid hennes stol, likasom i fordna dagar, samt gång efter annän ömt kyssande hennes händer — beskref för henne med mera stolthet äo blygsel, det äfventyrliga lif han fört under den långa tid som förflutit sedan han nödgades lemna sitt föräldrahem. Hittils hade han vid sina korta möten med modern alltid undvikit att tala om detta