— 286 — Fernand märkte att don Ramiro hade, som man gäger, hjertat fullt och, i motsats till honom sjelf, icke begärde bättre än att få lätta sitt sione genom att meddela sig med en vän. Han smålog och räckte honom handen. — Käraste vän, sade han, vi höra till det slags menniskor, hvilkas hjertan och pessioner behöfva frisk luft, Man qväfs i denna sal; vill ni icke hellre berätta mig es äfventyr i den all af vackra träd, som vi ha derutanför vårt hus? — Jo, svarade don Ramiro, jag vill det gå mycket hellre, som det ju der kan hända mig att jag, under det jag språkar med er, får se en skymt af henne. — Ah! svarade don Fernand leende; hon hor således vid detta torg? — Kom, sade Ramire. Inom några mix nuter skall ni veta icke allenast alit hvad som händt mig, utan äfven hvilken tjenst jag väntar af er. De båda unga mänsen gingo ut och började promenera arm i arm under löfhvalfvet. Gång efter annan kastade än den ene än den andre en blick upp till fönstren i försia våningen. Men som ingendera frågade efter orsaken till denna röreise, föranledde deasamma ingen förklaring. Båda herrsrne iakt:ogo under början af promenaden en fullkomlig tystnad, hvilken den Fernand ej ansåg sig böra bryte, emedan han antog, att