Merccdås upp samt begaf sig, blek och med vacklande steg, till en vrå af kammaren, hvilken för det närvarande, gjorde tjenst som hennes bönrum. Äfven Fernand reste sig upp och blef stående helt stilla, betraktande henne med vördnadsfulla blickar. Plötsligt kände han, att en hand sakta lades på hans äel. Han vände sig om. Det var hans gamla sköterskas hand. Hon kom för att meddela honom, att en af hang bästa vänner, don Ramiro, hvilken fått veta hans hemkomst, befann sig i saJongen och bad att få tala med honom. Den unge mannen lemnade Mercdös allena, för att hon måtte få ostörd bedja: han visste väl att det var för bonom hon bsd. Don Ramiro, klädd i en ytterst elegant morgondrägt, väntade verkligen i salongen. Han hsde slagit sig ned helt vårdslöst i en stor fåtölj. De båda unga männen som alltid varit mycket goda vänner, och som icke sett hvarandra gedan tre år tillbaka, helsade nu hvarandra med en hjertlig omfomning. Härpå följde åtskiliga frågor. Don Ramiro bade kännedom om don Fernauds kärleksförhållande till donna Estefania, hang duell med don Alvar samt hans flykt etter motståndarens död; — men härtill inskränkte sig också hvad han visste om sin väns sednare öden,