— Ack! min vän, jag har sett henne, som man ser en blomma bland täta blad, en stjerna beslöjsd of molnen... Jag red he sorglöst på en af Toledos gator en afton. då jag genom en till hölfO) öppnad jalusi fick skåda det skönaste qvionoanlete, på hvilket någonsin en manlig blick fallit. Slagen af häpvad och beundran, lät jag hästen stanna. Förmodligen ansåg hon för en oförskämdhet hvad som endast var en hyilning åt fögringen, ty hon tillslöt hastigt sin jaIusi, ehuru jag, stum af öfverraskning och med ssammanknäppta händer, bad henne — gå vidt en bön kan uttryckas med menskliga ögon — att hon icke skulle göra det— 0! den grymma! sade don Fernand leende. — Jag stannade mer än en timme vid detta fönster, i hopp att hon skulle åter visa Big; men jag väntade förgäfves. Jag sökte då efter den port, genom hvilken man kom in i huset; men jag märkte att på hela facaden, framför hvilken jag befann mig, funnos endast fönster. — Var det då ett förtrolladt hus? — Nej; jag insåg snart att, som den gata, hvarå jag uppehöll mig, var trång ech ödslig, måste huset sannolikt sträcka sig äfven utefter någon annan närbelägen gata. Helt säkert hade den sköna okända endsst derför att här var så folktomt, vågat visa sig i fönstret. För öfrigt drog jag af hvad jag