Ryktet hade temligea allmänt förkuonat att don Fernand efter duellen vistets dels i Frankrike och dels i Italien; han hade blifvit sedd, påstods det, vid Frans I:s hof samt äfven vid Lorenzo II:s, denna storhet, som verlden säkerligen skule ha alldeles förgätit, såvida han ej haft den äran att vara fader till Catharina af Medici samt att ha fått sin bröstbild huggen i marmor af Michel Angelo. Don Ramiro trodde på hvad ryktet förkunnat. Ingen hade kommit don Ruiz och konungen tillräckligt nära under deras samtal, för att kunna höra något af hvad som yttrades; också tänkte äfven de, som sett gubben knäböja inför don Carlos, att han ej bedt honom om annat än förlåtelse tör don Alvars dödande. Fernand lät doa Ramico förblifva i sin villfarelse. Och snart nog började han sjelf lika mycket af nyfikenhet som för att byta om samtalsämne, ställa frågor till don Ramiro. — Nå, hur har ni befunnit er under hela denna tid? förträffligt hoppas jag? Don Ramiro skakade på hufvudet med melankolisk min. — Jag befinner mig visst icke väl, svarade han; eftersom jag redan länge burit i min själ en känsla, som ända hittills beredt mig mer sorg och saknad än glädje.