Dagens Nyheter – 11 december 1874, sida 2

orörlig i hans närvaro som bon varit ifrig och flink medan man väntade på honom. Huru hastigt detta ögonkäst än var, fick dock hvar och en sin beskärda del deraf: Don Ruiz en kall och vördnadsfuil blick; donna Merc6dös en öm och vältalig; donna Flor en passionenad och full af minnen; Beatrix en bjertlig och glad. Härpå bugade sig den unge mannen för sin far, såsom vore han verkligen kommen från en vanlig resa, och sade: — Sennor, välsignad vare denna dag, då det tillåtes mig awt vid era fötter betyga min sonlga kärlek, ty den är den lyckligaste dagen i mitt lif! Och i det hen yttrade dette, föll han på knä, dock med syubar motvilja, såsom fuilgjorde han endast en ceremoni, hvartill hän var tvungen. Don Ruiz betraktade henom ett ögonblick, under det han låg i denna ödmjuka ställning, och med en röst som föga harmonierade med orden, ty orden voro vänliga, men röstea sträf och kylig, sade han: — Stig upp, don Fernand, och var välkommen i detca hus, der ni sedsn länge tillbaka och med oro varit väntad af en far och en mor. Sennor, svarade den usge mannen, någonting i mitt inre siger mig, att jag bör förblifva knäböjande iuför mina far, så länge han ännu ej gifviv mig sin hand att kyssa.