NB LJ Nu såg man en ryttare passera fönstren och denna gång tystnade hotslagen i samma stund den ankommande uppnått porten. Man hade hört portklappen ljuda. Och ändock lemnade ingen af de personer, som med så lifliga om ock olikartade känslor, afbidat den bultandes ankomst, sia plats för att skynda sig att mottaga honom. Endast fysionomierna förrådde de tavkar som rörde sig hos de tre qvinnorna och mannen, hvilken sjelf genomträrgd af det spanska allvaret och detta sinue för etiketten, som man i sextonde århundr.-det påträffade icke blo:t vid hofven utan hos alla adliga famiijer, höll dem tillbaka med sin vaksamma blick. Man hörde porten öppnas och steg nalkas; man såg don Fernand inträda, men likasem hade han varit underkastad samma känsla af tvång, som rådde bos de andra, stannade ban helt nära tröskeln. Han var klädd i en elegant resdrägt och såg alldeles ut som en person den der återvänder efter en lång färd. Han kastade en blick öfver rummet och på de personer som der voro församlade. Denna blick träffade först don Ruiz, derefter de båda damerna, hang mor och donna Flor, som stodo lutade intill hvarandra, samt slutligen gamla Beatrix, som dregit sig undan i börtre ändan af rummet och var lika DEN FÖRLORADE SONEN. 35.