min son! Och för denna benådning tackar jag ionerligt och ödmjukt vår konung, don Carlos. I denna stund säger jag farväl åt de sorger jag utstått; dessa sorger äro numera för mig såsom hade de aldrig existerat. Men hvad jag med tårar i ögonen skulle vilja bedja er om, don Fernand, hvad jag skulla vilja bedja er om med ömma böner, hvad jag på mina kaän skulle vilja avropas er om, såvida ej sjelfva naturen förbjödeen far att kväböja inför sin son, en gubbe inför en ung man — hvad jag vill varmt, ifrigt och af hela min själ begära af er, min son, det är att ni hädanefter må ändra seder och lefnadssätt samt ärligt och med allvar arbeta för er framtid; och jsg lofvar att till gengäld hjelpa er af hela min förmåga till att återeröfra allmän sktnivg. Jag vili, att till och med era fiender, då de bevittna er framtida vandei, skola erkänna, att olyckans bittra lärdomar alltid bära frukt hos ett ädelt hjerta och ett odladt förstånd. Vi ha hittills varit för hvarandra, j-g er far, ni min son; det är icke nog, don Fernand: från och med i dag låtom oss blifva vänner! Måhända förefinnag oss emellan några ledsamma minnen; förjaga dem fråa er sida, jag stall förjaga dem från min. Låtom oss lefva i tired och görs för hvarandra hvad vi kunna. Jeg skail försöka att egna er åe tre känslor, som en far bör hysa för sin son: kärlek, ömhet, tillgifvenbet; jag begär