barndoms dagar, tillåter ni, att jag, oaktadt er närvaro, omfamnar denna hederliga qvinna? Don Röiz gjorde ett jäkande tecken med hufvudet. : Beatrix föll utom sig af glädje, i dens armar, som hon kallade sitt barn, och tryckte henom: flera gåpger intill sitt bröst, i det hon för hvarje ging med förtjusning kysste honom på kinden. — Ack! hviskade donna Mercedes; då hon i sköterskans famn såg denne son, som i don Ruiz närvaro icke vågat omfamna sin egen mor, här ser man nu, hvilkendera af oss alla är den lyckligaste! Och två sfundens tårar rullade utför den stackars moderns kiader. Don Ruiz hade icke för en enda sekund vändt bort sin dystra blick från den tafla, som vi här sökt beskrifva. Vid åsynen af de två tårar, som runno öfver donna Mercedes kinder, sågs en darrning hastigt genomlöpa alla hans lemmar, ooh för ett ögonblick tillslötos hans ögon, som om något minne, likt en giftig orm, stungit honom i hjertat. Han gjorde en våldsam ansträngning, för att beherrska sig, hans mun öppnades och tillslöts åter, hane läppar skälfde mena man hörde icke ett ljud af honom. Man skole kunnat tro honom vara en man, som gjorde fåfänga bemödanden för att åter uppkasta det gift han förtärt.