ST Ro a fa ee RR Inledning till den jemförande religionsvetenskapen. Fyra föreläsningar af Max Miller. Öfrersättning af Fredrik Fehr. Stockholm, Jos. Seligmanns förlag. 1874. — Ingenting skall utöfva ett så helsosamt inflytande på våra nutida religiösa förvecklingars lösnivg, som ett fördomsfritt, strängt historiskt etudium af mensklighetens religioner, säger den berömde författaren i företalet till dessa sina föreläsningar, hvilka höllos uzder år 1870 i Royal Institution i London. Innebära dessa författarens ord en förhoppning, att en allmännare spridd kännedom om de olika religionsformernas historiska fromträdande skall bidraga att förmildra häftigheten af de brytningar, som för närvarande göra sig gällande på det religiö-a området, så frukta vi, att författarea är något för sangvinisk. Orsakerna till tidens religiösa förveck!ingar ligga väl äjupare, än att man kan hoppas att de skola utiemnss genom ett historiskt studium, hvilket, huru lärorikt det än må vara, dock ännu länge skall blifva fremmande för den ojemförligt stora majoriteten af dem, eom äro intresserade i lösningen af det kyrkliga problemet. Detta hindrar emellertid icke, att vi med godt samvete kunva rekommendera det ofvannämda arbetet, hvilket utmärker sig lika mycket för sin grundliga vetenskaplighet, som sin lättlästa stil, åt alla bildade personer i vårt land, hvilkas dogmatiska fördomar icke äro så rotfästade, att de afsky en luga och opartisk framställning af religionsvetenskapen, i betydelsen af en vetenskap — icke om religionen, uten — om religionerna. Professor Milers föreläsningar utgöra ett nytt uppslag inom kulturbistorien. De åsyfta att på den jemförande språkforskningens vidsträckta och solida grund framhålla religionsvetenskapens historiska betydelse. äraf torde framgå, att det ifrågavarande arbetet är uteslutande af ett vetenskapligt intresse. I den första föreläsningen framställer förf. i storartade drag den jemförande språkvetenskapens ändamål, Den åsyftar att visa såväl den allmänna betydelsen af en grundlig insigt i alla folks, de vildas icke mindre än de bildades, religiou, som ock särskildt den jemförande språkforskningens vigt för ernåendet af en sådan insigt. — I den andra föreläsningea soker författaren gifva en klassifikstion af religionerna. Han ådagalägger ohållbarheten af den gamla indelningen af rehgiogerna i uppenbarade och naturliga. I stället för denna antiqverade indelning förordar förf. en annan klassifikation, grundad å en vetenskaplig indelning af språken. — en tredje foreläsningen innehåller konseqvenserna af de principer, som i den föregående blifvit uppställda. Religionerna indelas, liksom språken, i trenne hufvudgrupper, den turanska, den ariska och den semitiska, af hvilka företrädesvis de båda sistnämda framhållag såsom de der för vår tid ega den största betydelsen, och hvilka vi bäst känna. Den egendomliga karsktären för de ariska religionerna är, att den dGyrkar Gud i naturen och för de semitiska, att den dyrkar honom i historien. — Den fjerde föreläsningen bildar slutpunkten i författarens undersökringar och eger ett synnerligt intresse. Här viser förf. huru maktpåliggande det är, att vid jemförelsen af de olika religionssystemen icke låta förleda sig af den intolerans, som är så vanlig vid bedömandet af de olika religionslärornas inbördes ställving. Han visar oss med talande bevis, att de skiljda dogmatiska systemen egentligen är att betrakta såsom olika uppfattningssätt af samma ssk, såsom olika faser af samma grundtanke. Till åskådliggörandet häraf, meddelas åtskilliga utdreg ur olika religionsurkunder. Af de ofullständiga antydningar vi här gjort, torde läsaren änn, att prof. Mällers arbete är väl värdt en bekantskap, icke af det ytliga, flygtiga slaget, utan en grundlig sådan. Man må icke vänta mera af författaren, än bvad han sjelf velat gifva. Han skall säkert icke rubba den rättrogne i hans religiösa föreställningar, och han ekell icke heller släcka tviflets brand i den otrognes själ; men han skall helt visst lära både den ene och den andre att från en högre, objektiv ståndpunkt uppfatta religionen och skilja det tilifälliga, som skall falla, från det väsentliga, som består. Vi hafva icke haft tid och tillfälle att jemföra den svenska öfversättningen med originalet, men tro oss kunna intyga, att stilen i den förra gör arbetet ganska lättläst. x Finlands historia från den äldsta tiden intill våra dagar af Yrjö Koskinen, professor i Helsingfors. Öfversättning från finskan af Rafael Herteberg. Albert Bonniers förlag, 1874. ; Detta historiska arbete är i mera än ett afseende förtjent af uppmärksamhet. Vianbefalla det åt den svenska allmärheten, icke blott såsom ett aktninvgsbjudande prof på ett möstergildt historiskt framställningssätt, utan ock såsom en literär produkt af en författare, hvilken tillhör det parti inom vårt fordna östliga brödraland, som kallas fennomanerna. Det framgår nremligen under läsningen ef denna lärobok att förf. tillhör det nationella politiska partiet inom Finland. Möjligen skall denna omständighet verka aofskräckande på åtskil!iga svenska läsare, hvilka ännu lefva i de platoniska drömmarne om den bortröfvade Auras återförening med modren Svea. Detta hindrar emellertid icke, att arbetet, på grund af sina öfvervägande förtjenster, bör finna tacksamma läsare äfven RIS DSG IV , Me NGE INE FÅ DR BISSE ODEN