Dagens Nyheter – 10 december 1874, sida 1

Ryttaren passerade; ljudet af hofslager aflägsnade sig småningom, i stället för at helt tvärt upphöra... Don Ruiz lät åter sit hufvud sjunka ned mot bröstet och fort. satte sin gång. Beatrix lemnade suckande fönstret, i det hon skakade på hufvudet med en min, som tydligen sade: Det är icke han! Och de båda damerna åter!ogo sitt samtal med samma låga röst som förut. Fem eller sex ryttsre hade sålunda pas seret, födanle ett fåfängt bopp i de lyss nandes hjertan, då man ånyo fick höra en häst komma söderifrån. Detsamma, som vid hvarje dylikt ljud förut försiggått bland de väntande, upprepades äfven nu; enda skilnaden var att Beatrix denna gång uppgaf ett högt rop af gädje. . — Ah! sade hon, i det hon slog ihop händerna; det är han! det är min gosse, jag känner igen honom! Mercdes reste sig hastigt upp, hänförd af sin moderliga ifver. Don Ruiz såg på henne med ett sällsamt uttryck i sin blick, och hon förblef stående orörlig, der hon s:od — hon satte sig icke åter, men hon tog ej heller et enda steg framåt. Donna Flor rodnade och bleknade; hon bade stigit upp, Jikasom donna Mercådös: men svagare än hon, sjönk hon snort tillbaka ned i länstolen.