Dagens Nyheter – 9 december 1874, sida 2

Mus Eller kanske hennes ögon i sjelfva verket ingenting sett, hennes öron ingenting hört, kanske hennes själ varit försjunken i denna sextonåringars Jjufva dröm, som man kallar kärlek? Utan tvifvel grät och bad Ginesta i Annonciade-klostret. Men donna Flor, hon andades fritt och log. Donna Flor älskade icke ännu; men iikasom n himmelsk doft tillkänvagafiör jungfru Maria engeln Gabriois evkomst, likaså uppenbarade för donna Flor en aldrig erfaren känsla ankomsten af den gud, som kallag Amor. Hvad som var mest förunderligt hos den unga flickan, det var den delning af hennes ömhet, som hjertat, henve sjelf oåtspord, åvägabragt mellan de två unga män, för hvilka hon intresserada sig. Den, som hon fruktade, och för hvilken hon skulle ha flytt undan, om han plötsligt presen-erat sig, den hos hvilken hon ins ivktmässigt försto.l att hennes oskuld och dygd lupo fsra, det var denne vackre kavusljer, denoe e:egante Courrier d amonur, såsom han sjelf kallat Big, som farit före henne hela vägen mellen Malaga och Granada, det var don Ramiro. Den till hvsrz möte hon skule skyndat utan betänkande, den mot hvilke: s axe! hon skulie kunnat sotva utan fiukian, den som hon skulle kuvnat betrakta en hel timme,