Dagens Nyheter – 9 december 1874, sida 1

utan att rodna eller nedslå ögonen, deti var Salteadoren från landsvägen, det var banditen från värdshuset Den moriske konungon, det var don Fernand. Trött, men ändock icke kännande någon böjelse för sömn, tack vare de angenäma taakar som rörde sig i själen, nalkades donna Flor sin spegel, den siste som sade henne artigheter om qvällen, den förste som smickrade henne om morgonen, och gaf tecken åt sin kammarjungfru att komma och afkläda henne. Kammarjungfrua förstod väl, att så tenkspridd som den unga dsmen nu var, skulle hon säkerligen lemna alla frågor obesvarsde; och hon sada henne derför icke ett enda ord, medan hon var bhenoe bebjeiplig med afkiädningen. Hvad donna Flor vidkommer, hade utan tvifvel. hennes ögon med de långa silkeslena ögonhåren, bennes vidgade näsborrar, hennes balföppna mun, inom hvilken pu kuvude ses tvenne tand ader af bländande hvishet, aldrig så tydigt som denna natt kunnat sägs: Jag är sexton är, och jag har behof af att älska och att bifva äldkad! Kammarjuvgfrun märkte huru det stod till med hevnes sinne. Qvinnorna hafva eu föruuderlig insinkt, som alltid iåter dem ana kärlekens närvaro elier annalkande. Hon begöt sin nya herrskarinna med vällukter, såsom hade denna varit icke en ung