Dagens Nyheter – 9 december 1874, sida 1

gardinerna, äfven från nedre sidan af bädden, så att de förenades vid midten deraf; sålunda inneslutsnde donna Flor uti ett slags tält af guldbrodersdt tyg. Härpå trädde han tillbaka ett-eller två steg, och i det han föll på knä, ytträde han: — Sennora, jag kom, så sannt ni är skön, och så sanot jag älskar er, för att för sista gången säga ferväl åt min mor, innan jag lemnar Spanien för allid. — Och hvarför vill ni lemna Spanien för alltid, frågade den unga flickan i mitt fängelse af siden och guld. — Derför att jag är biltog, en förföljd flyktiog; derfor att jag har snart sagdt ett underverk att tacka för att jag ävnu lefver; derför alt jag icke vill tillskynda mina föräldrar, och isynnerhet icke min mor, hvilkens sgsofram jag till min stora öfverraekniog finner uppteget af er, den stora skammen och sorgen att se mig bestiga schavotten. En stunds tystnad inträdde, hvarunder man icke hörde någonting annat än de häftiga slagen sf den unga flickans hjerta. Derpå rördes gardinerna sakta, en liten hvit hand sträcktes fram genom öppningen, hål lande et pepper. — Läs! sade en rörd stämma. Don Fernaod fattade papperet, utan att våga vidröra den hand, com räckte honom det. Härefter vek han upp detsamma, under