Dagens Nyheter – 9 december 1874, sida 1

jungfru, som man lemnar åt sömnen, utan en brud, hvilken väntsr sin brudgum. Härpå begef sig donna Flor med vacklande steg, med skälfvande bjerta och med en viss förlägevhet i sitt väsende fill bädden, hvarest snart hennes sköna hufvud med det bruna svallande håret hvilade mot den alabasterhvita armen. Hon hade dröjt länge att lägga sig, och dock var hon angelägen om att, så fort som möjligt, blifva lemnad allena. Hon hade skapat åt sig ett slogs ensamhet genom att innesluta sig i tystnadens fristad; men denna ensamhet var herne icke nog, det var för henne ett behof att veta det ingen observersde henne. Hon reste gig till hälften upp i bädden för att se kammarjungfrun aflägsna sig; emellertid fortfor denna stt gå af och an i rummet, sökande utsn att veta hvad hon sökte, qvarstannande för det hon ansåg sig icke kunna försvinna så snart, och ändtliges beslutande sig för att lemna kammsren, icke anande att hon just derigeoom uppfyllde sin herr karinnas lifligaste önskan, utan tvärtom firdig att återvända för att ursäkta sig för det hon icke blef qvar hos henne, när hon såg henne vara så nedslagen. Då kammarjupglrun gick sin väg, medtog hon ljusen, så. att rummet numera endast upplystes af en nattlampas bleka och fantastiska sken.