Dagens Nyheter – 8 december 1874, sida 1

kameeam———X—XXXEÅX-—XX-——a——XXzXÅXÅ——— i ; Musik. ) Förra veckans företeelser. Mindre teatern. Den specielt lokala kompositionen är vanligtvis antingen kapellmästareeller dilettantmusik. Båda bära sig godt på platsen: hvad den förra har förut i lärdom ersätter den senare genom naivetet, ty sällan förlikas båda egenskaperna i en penna. Den förra framkallar respekt genom sin konstiga arkitektur, den få begripa; den senare väcker sympatier genom dess frånvaro, hvilken alla begripa; och detta förhållande eger rum öfverallt i verlden, hvarför ock vår reflexion är allmän och icke lokal. I lördags bjöd Mindre teatern på ett opus af senare slaget, en operett i 2 akter, benämd: Löjtnanten och hans kalfaktor, af hr. F. v. Heland. Libretten, af fransk extraktion, är i sin väg rätt underhållande; pointen ett rätt rolig qviproqvo, som begås lika lätt som det re.der sige och hr. Wallmarks svenska bearbetning är ganska lyckad: dialogen le-dig och rask. Kompositören har förut debuterat med åtskilliga romanser, hvilka synnerligast hos våra romantiska sopraner och mezzosopraner stå i stor gunst: och den nu ifrågavarande musiken lärcr icke förfela att intaga en plats bredvid sina äldre syskon. Framför allt är den anspråkslös, hvilket vill säga att den i början icke lofvar mera än den sedan tänker hålla, icke affekterar något som ej. förefinnes, och ej med tomt prål söker maskera innehållets enkelhet. För öfrigt är detta innehåll fullt tidsenligt, d. v. s. hvarken särdeles nytt eller rikt, men salknar ej liflighet, och man märker i allt fall att kompositören ej arbetat ex officio, utan con amore. Också togo sig åtskilliga nummer rätt lyckligt ut, såsom Gastons romans i första akten, ensemblen vid supån, och i andra akten den ömma duetten, Champagnes visa jemte duetten med kammarsnärtar, m. m. Dock kunde det för en annan gång ej skada om kompositören något mindre knapphändigt affärdade de särskilda satstr, hvaraf styckena bestå; de flesta äro nemligen små rondoer i vis-ton, och detta är mycket godt och väl, men både hufvudoch -mellansatsen äro mestadels blott små gaffelbitar, på. hvilka man ej rätt hinner få smak och som i sin oroliga vexling alltför hastigt förflyga; också äro musiknumren (helst i första akten) väl många i en så lätt genre. — Instrumentationen af hv J. A. Andersson, som ock anförde, är rätt nätt utförd. ) De -utförande, hvaribland synnerligast märktes hr och fru Bergström, hrr Gardt och Warberg, visade sig mycket lifvade och gjorde sitt bästa, hvilket ock af den särdeles lyckligt stämda publiken erkändes. — Uppsättniag, kostymer m. m. mycket vårdade. Åter har en framstående artist lemnat oss, och fortgår det på det sättet, så blir vår musikverld, och egentligast lyriska scenen, snart nog grundligen befriad från alla öfverlägsenheter. Senast var det fröken Victoria Bunsen, som för några dagar sedan lemnade Sverige och med detsamma, för det första åtminstone, tillintetgjorde förhoppningen att finna kontraaltpartierna i operan på värdigt sätt representerade. : Emellertid dröjer fröken B. någon liten tid i Köpenhamn, och nu felas det blott att Kristianiateatern lägger beslag på henne, såsom den redan enleverat fröken Hebbe och hr Arlberg, ty den scenen försmår inga mnotabiliteter. . Dock bör man kunna hoppas att vederbörande till nyåret, då k. operans repertoar lärer komma att restitueras, åt oss räddar åtminstone fröken Bunsen, till fromma för Azucena, Fides, Nancy, Urbain m. fl. Dessutom vore sj illa att upptaga några för nuvarande generation nya Operor med präktiga altpartier, såsom Tancredi, La Donna del lago m. N W. B. )Då Mindre teatern består sig med en blåskör, skulle man säkert med stor tacksamhet äfven i Dramatiska teaterns orkester finna en dylik, till stor förmån för operetten, som förr så fördelaktigt representerades på sistnämda scen. SFS