Dagens Nyheter – 8 december 1874, sida 1

or RN OO — Jag kommer, sennora, sade hon, för att göra er en tjenst, icke för att begära någon sådan at er. — För att göra mig en tjenst? utbrast donna Fior förvånad. — Ja, svarade Ginesta,; ni frågar er uan tvifvel, hvilken tjenst man kan göra dottern till den rike och mäktige don Inigo, då hon ännu är ung, då hon ännu är vacker, och då hon tillika är älskad af don Fernand? Donna Flor rodnade, men svarade icke nej. — Nåväl, fortfor Gineste, jag vill svara på er fråga: man kan gifva er en ovärderlig gåfva, utan hvilken allt annat, som ni eger, vore af intet värde; man kan gifva er den means lif och ära, som ni älskar. — Men, svarade donna Flor i undrande ton, jag trodde att den kungliga skrifvelse, gom innehåller don Fernsnds benådning redan blifvit till honom öfverlemnad. Han har ju under sista tiden varit gömd någonstädes i bergstrakten? — Don Fernand, yttrade Ginesta sorgset, är icke längre der jag lemnade honom... Jag vet icke, hvsr don Fernand är! — Min Gud! utropsde donna Flor och begynte darra häftigt. — Men så mycket vet jag, fortfor Ginesta, art han är utom all fara. — Ah! hviskade donna Flor gladt, under det att leendet åter visade sig på hennes läppar och rodnaden på hennes kinder,