Professor Dietrichssons föreläsningar öfver det demoniska i den bildande konsten fortsattes i fredags. Den byzantinska djefvulstypen hade varit föga kraftig, medan deremot den occidentaliska framställde det onda i allt sitt majestät. Occidenten Kemtade sin djefvulstyp från tidens olyckor och itron på den förskräckliga makt, som djupt ingre 1 händelsernas gång, ofta mäktigare än Gud. Vid framställningen af djefvulen begagnades delvis den antika litteraturen (Odyssån, sagorna om folk med hundbufvuden, harpyor, m. m.) Alla de gamlas fantasier i denna väg dyka upp i medeltiden. Hit höra äfven draksagorne, och har man iakttagit att på de ställen der geologerna funnit de prehistoriska Sauruslemningarne, ha äfven raksagorna varit megt gängse. Till utbildning af den sengte djefvulstypen bidrogo äfven romarnes eröfringar, i det genom dem i de eröfrade länderna infördes em mängd bilder (t. ex. centaurerna) som kunde lemna stoff til en dylik typ. Från dessa bilder få vi sålunda draga ursprunget till djefvulstypen med till t. ex. två hästben. I alla händelser är föreställningen, om diabolus, sväfvande ända till 8:de århundradet efter Kris:us. Men då djefvulstypen efter denna tid tar en bestämdare form, upptar den i sig litet af hvarje från fordom. Som sitt ändamål söker den att uppväcka förskräekelsen, och nu börjar fantasien smycka den lede. Han utrustas med Pavshufvnd och Panshors, ansigtet fördubblas eller tre. dubbklas och håller vanligen(?) en söndertuggad syndare i munpeg, Detta tredubbla se