Stockholm. ————E—— I EE——E— EI TI OL Ls anse personen i fråga lida af en sinnesförvirring, som till-en del härleder sic från religionsgrubbel, då Sjöbom är er fanatisk anhängare af Schartaus ofördragsamma och känslolösa lära. Att en prest får ett tillfälligt anfall a vansinne är väl i och för sig icke mer: anmärkningsvärdt än att en annan menniska träffas af denna olycka. Det ä snarare mindre. underligt att en statskyrklig prest råkar ut för en dylik kalamitet, ty då han, innan han inträder : sitt embete, måste med ed förbinda sig att tro på förnuftsvidriga saker, så ligger det nära till hands att han kommer att förlora den goda guds gåfva som kallas förnuft. Då vi med anledning af hvad som nu passerat i Göteborgs läroverkshus tagit till orda, är det icke heller vår afsigt att särskildt fästa oss vid sjelfva det obehagliga uppträdet, eller ens vid den person, som i detsamma spelat en så bedröflig rol; men då den af Norra Hallands tidning uttryckta förmodan, att Sjöboms sinnesförvirring skulle stå i ett visst samband med hans fanatiska omfattande af den religiösa riktning, som bland Göteborgs stifts presterskap räknar många representanter, efter hvad vi tro oss veta icke saknar all grund, begagna vioss af detta tillfälle att fästa allmänhetens uppmärksamhet på en religiös företeelse, inom nämda stift, hvilken under dess nuvarande biskops, hr G. D. Björcks, auspicier spelat och spelar en så framstående rol. Det är icke troligt att många af dem bland Sveriges bebyggare som ej tillhöra Göteborgs stift närmare kännadkvad den s, k. Schartauanismen är. Denna högkyrkliga fraktion har i norra och mel lersta Sverige nästan inga anhängare hvarken bland presterskap eller lekmän: Utom Göteborgs stift har den endast några få representanter, företrädesvis vid universiteten och inom Lunds stift. Då vi nämde universiteten, böra vi rättvisligen tillägga att det endast är bland de prestkandidater, hvilka ämna sig ini Göeborgs stift som schartauanismen förvärfvat sig anhängare. Ehuru schartauanismen, som sagdt, icke vunnit någon större utbredning inom vårt land, torde den dock vara förtjent af en något allmännare uppmärksamhet. Må vara att de skadliga verkningarne af denna fanatiska ortodoxi hittills inskränkt sig till ett jemförelsevis mindre områdeoch må vara att schartauanismens lika myc, ket känslan som förståndet våldförande läror, icke gerna kunna ega någon synnerligt långvarig framtid — den har döck redan gjort tillräckligt mycken skada inom det stift der den omhuldas af biskopen och de inflytelserikaste kyrkolärarne, för att böra framdragas i offentlighetens ljus. Det är icke vår mening att här ens i sammandrag redogöra för schartauanismens åskådningssätt. Dem som önska en fullständig redogörelse i detta afseende hänvisa vi till Kahls och Agardhs framställningar af Schartaus teologiska ståndpunkt äfvensom till Schartaus egna skrifter, hufvudsakligen hans s. k. Bref i andliga ämnen. Det må vara nog att här omnämna att schartauanismen är en till ytterlighet drifven ortodoxi både med afseende på lära och kyrkoförfattning. Det finnes ingen dogm inom hela det lutherska lärosystemet, som icke af Sehartaus anhängare drifves till sin spets; kyrkoläran är för schartauanen det fullkomligaste uttrycket af bibelns både bokstafsoch andemening.) Man kan således för ingen del anse schartauanismen sågom en sekt; den är det lika litet som t. ex. jesuitismen inom den katolska kyrkan. I likhet med Evangeliska fosterlandsstiftelsen — och måhända ännu mera än denna — är sehartaunismen fullkomligt bekännelsetrogen, och den kan betraktas såsom det yttersta målet, till hvilket de högkyrkliga i vårt land sträfva. Vill man bilda sig en föreställning om hvarthän schartauanismen så i fråga om lära som kyrkoförfattning leder, så behöfver man endast skärskåda densamma i några ar hennes yttringar. Vårg läsare torde erinra sig det uppseende som kristendomsundervisningen vid Göteborgs folkskollärareseminarium för ett år sedan ådrog sig. Behöfva vi påminna om de upplysningar, som af Göteborgs Handelstidning då meddelades angående