Dagens Nyheter – 5 december 1874, sida 2

— VU Men hvad som förvånade Salteadoren, det var att Jjudet, gom han hörde, icke förrådde snvändningen af hacka, skyffel eller något annat vid gräfning eljest vanligt verktyg; det lät som ett ideligt krafsande med händerna, Besynnerligt i sanning! Emellertid nalkades ljudet beständigt. Salteadoren lyssnade. Den gräfvande var så mnärs, stt den unge mannen kunde höra bans andedrägt — ett starkt, ojemnt flåsande. Fernand blef nu uppmärksammare än någonsin förr; hans ögon upplystes snart af en liflig eld, och ett leende, som syntes härröra af glädje, begynte spela på hans läppar. Han lemnade håian, ställde sig invid klippans rand och blickade äfven nu ned öfver bråddjapet, för att förvissa sig om att ingen yttre fara för tillfället hotade honom. Alit var lugnt; natten u bredde sig, mörk och tyst. Det började syass temligen :roligt, att soldaterna bes utit tillsvidare uppskjuta hvarje anfall i hopp stt kunna taga Saltesdoren med sil hjelp af hungern. — 0! mumlade Fernand, om ni blott lemna mig i fred en enda half:imme, blir nog allt bra, Det skall sedan vara mig sikgiltig, om don Carlos beviljar de böner om min benådning, med hvilka han säkerligeo redan blifvit bestormad, eller om. ban afslår dem.