Dagens Nyheter – 5 december 1874, sida 2

genast aofalla honom, innan han åter hann intaga en för försvaret lämplig posiion. Mannen var den, som föret tröttnade på denna väntan. Han trefvsde med handen omkring sig i mörkret för att finna en sten; slumpen gynnade honom, han han fenn hvad han sökte. Det var eu sten, något större än sådana, som vanligen begagnas vid stenläggning af gator. Tack vare de två flammande ögonen, hade han icke svårt för att, sigta; han såg framåt den punkt, som han borde träffa, Och med en utomordentlig kraft och skicklighet slungade han stenen mot björnens hufvud. En tjors psnna skulle aldrig ha bestått ett sådant prof. Björnen var också nära stt digna, och Fernand såg att bang ögon tillslötos, ty de förut omtalade glödande kolen upphörde att lysa i mörkret. Men detta svaghetsetillstånd var hastigt öfvergående. Innan ännu en sekund förflutit, lät ett förfärligt rytande höra sig: .Björnens ögon flammade åter äcnu mera hotande än förr, han störtade fram och reste sig på bakbenen. Ah! sade Fernand, i det han mötte honom; ändtligen har du då fattat et: beslut. Härpå tryckte ban handtsg-t på dolken mot sivt eget bröst och vände sålunda spetgen mot fiendens.