Dagens Nyheter – 5 december 1874, sida 1

Derpå skyndade han åter in i hålan; och med sin dolk i handen började han gräfva i ssnden från sitt håll, för att komma den andre til mötes. De båda arbetarne närmade sig nu hvarandra med fördubblad hastighet. Omsider — efter förloppet af tjugu minuter — rasade den svaga vall, som ännu åtskiljde dem, och Fernand fick se, hvad han utan tvifvel väntat att få se, ett par ofantliga ramar, samt hufvudet af en jättestor björn. Djuret andades. Denna andedrägt liknade ett rytande. Det var detta ljud hvarmed Fernand af gammalt var förtrogen, som förrådt det fruktansvärda vildbrådet för den djerfve jägaren. Och kneppt hade Fernand fått en aning om hvem den var som gräfde, förräv han inom sig uppgjort en plan till att fly med begagnande af den utaf björnen öppnade vägen. Han hade täckt, att efter all sannolikhet den u gång, som sålunda erbjöd sig för honom, icke var bevakad, Och när han nu finn att han icke misstagit sig beräffande gräfvaren, betraktade han vidundret med ett !eende. Ab! mumlads hin; jog käbner igen dig, gom!e Nalie! Det var ditt spår jag följdo, när Ginesta kallade mig bort; det var också du, som brummade i trädet, vär jag ville klättra upp deri för att ge på elden;