Dagens Nyheter – 5 december 1874, sida 1

och slutligen — det är du som med eller mot din vilja nu skall lemna mig vägen fri. Se så, gif plats! Och i det han sade detta, vidrörde han björneos nos med spetsen af sin dolk. Blod sipprade fram. Djuret gaf sin smärta tibkäona med ett starkt brummande och drog sig tillbaka in i sin kula, hvarigenom hslet som han gräft, lemnades öppet. Salteadoren kröp genom denna passage med en orms has!ighet och befana sig derefter på fyra stegs afstånd från björnen i hans egen kula. Djuret hade icke gjort något försök at stänga vägen för honom. — Nåå, sade Fernand, du är naturligivis af samma tanke som jag, a:t nemligen endast den ease af oss skall komma härifrån med lifvet. Nu återstår att afgöra hvilkendera. Det tycktes västan som hade björnen förstått jägarens ord, ty han svarade honom med ett vildt hotande läte. En stunds tystnad inträdde, hvarunder de båda motståndarne funderade på huru de skulle börja striden. Djurets ögon lyste i mörkret som tvänne glödande kol. Ingendera rörde sig ur fläcken; man skulle nästan kunnat tro, att de väntade å ömse sidor, i hopp att mots:åndaren genom någon oföreigtig rörelse skulle blottställa sig, hvarvid det naturligtvis blefve fördelaktigt att