Dagens Nyheter – 4 december 1874, sida 2

NOU åt branden. Flammorna betäckte nu hela skogen; djurens ångestfulla läten hade upphört — förmodligen voro de arma varelserna redan till större delen qväfda af röken — och han hörde endast sprakandet från den ofantliga eldstaden, som blandade gig med vattentallets dån. Skådespelet var praktfullt; men bvarje skådespel, det må vara huru praktfullt som helst, blir till sist tröttande. Nero, som så länge önskat se Rom brinna, vände slutligen sina bländade ögon bert från den af lågorna kringhvärfda staden och drog sig til baka till det inre af sitt palats. Don Fernand gjorde ungefär på samma sätt; han gick in i sin håla och lade sig att hvila på den der befintliga bädden. Han tänkte — men hvarpå? Den frågan ekulle han sjelf ha haft svårt för att besvara Var det på denva sköna donna Flor, som hen sett passera lik en lyssnde möeteor, och hvilken han, oaktadt deras sammanträffsnde var så kort, likväl hunnit göra en så stor tjenst? Eller tänkte han kanske på denna milda Ginesta, som ban följt genom den villande skogens irrgångar — likasom den vilsekomne sjömannen i sin farkost följer stjernan på himmelen — och hvilken räddat honom 1 all sin svaghet? Hvad det än var han tänkte på, slutade han emellertid med att insomna helt lugnt.