Dagens Nyheter – 4 december 1874, sida 1

RETRANS ETTER OTRS måste för hvarje trogen undersåte vara en ständig käMa till glädje och belåtenhet. Det bevisar, att hans dyrbara tid ej alltför mycket anlitas af de emellanåt kanhända allt annat än angenäma regeringsärendena, och i synnerhet att hans dyrbara helsa är så fast, att den trotsar de ansträngningar, som måste åtfölja resorna, och särdeles det festande, som, oaktadt allt afböjandeå hans sida, synes vara oundvikligt. Konungen lärer äfven för ett par år sedan hafva tillkännagifvit att han med dessa resor ämnar fortfara under de tio första åren af sin regering för att eedermera möjligen förströ sig — genom resor i utlandet. Afven ändamålet med dessa resor kan ingen, som ej vill göra sig skyldig till uppsåtlig elakhet klandra. Att konungen, såsom man påstår, vill göra sig populär, att han vill genom personlig vänlighet göra sina barns och sin dynastis framtid så betryggad som möjligt, må ingen i dessa för monarkierna så ödesdigra tider förtänka honom — äfven om man skulle kunna tycka att derför funnes andra och ännu kraftigare medel. Ännu mindre kan man tadla att han under resorna vill göra sig bekant med folkets verkliga ställning, behof och önsk ningar. Tvärtom måste sådant i hög grad gillas, om man än icke förmår inse hvad de korta och tillfälliga bekantskaperma med personer och förhållanden i bygderna kunna utöfva för ett synnerligt inflytande på regeringsärendena, hvilka skötas af statsråden. Hufvudsaken är emellertid, att konungen vid sina resor vänder sig till alla samhällsklasser och ej till dem allenast, som på grund af sin ställning såsom statstjenare eller penningmän, emellanåt framfusigt nog, tränga sig fram och undanskuffa andra samhällklasser för att på deras bekostnad genom underdånigt fjesk och lycksökeri förskaffa sig fördelar af en eller annan art. Vid Sommens station hade konungen emellertid tillfälle att komma i beröring med representanterna för en samhällsklass, som annars sällan har tillfälle att nalkas honom. Den utgjordes åf flertalet af hederliga dannemän, som vänligt helsade honom välkommen inom sitt läns gränser. Hvad hade konungen att svara dem? Jo, en allvarlig förmaning, om hvars mer eller mindre landsfaderliga ton blott åhörarne kunde döma, att hafva godheten ihågkomma, det alla samhällsklasser bafva skyldigheter till det gemensamma fäderneslandet, äfvensom att dettas välgång ej befrämjades, om partilidelser gjorde sig gällan :e vid behandlingen af allmänna ärenden. Om konungen under sina kommande tioåriga resor upprepar denna förmaning. åt alla de landstings deputerade, med hvilka han kommer i beröring, således äfven åt dem, hvilkas flertal icke utgöres af bönder eller landtmannapartiet tillgifna personer, då är derom intet att säga. Men skulle den blott komma sådana till del, der motsatsen eger rum, då frukta vi att ändamålet med hans resor ej på önskligt sätt befrämjas. Ty hvarken blir tillgifvenheten för hans person derigenom ökad, ej heller lär han känna de folkklassers önskningar och behof, som utgöra massan af landets befolkning. Ännu betänkligare ter sig förhållandet, om den mening skulle ligga under hans ord, som af Jönköpings Tidnings referent antydes. En förebråelse för glömska af sin skyldighet mot fäderneslandet eller för partilidelser mot en lagligt tillkommen valkorporation, som begagnat sin grundlagsenliga rätt att till riksdagsman i Första kammaren utse en person, hvilken den ansett lämplig att representera sina intressen, måste anses såsom minst sagdt obetänksam. Skola dessa mycket omrörda resor af statschefen begagnas till valagitationer, skall han dervid offentligt utdela beröm eller tadel mot offentliga korporationer för det sätt, hvarpå valen utfalla till förmån för det ena eller andra politiska partiet eller hvarpå de sköta allmänna angelägenheter, då befara vi, att hans ankomst till många orter skall motses med ringa längtan, äfvensom att beröringen med folket blir mindre angenäm. Han utträder då sielfmant ur den okränkbara ställning, hvarpå han såsom statschef gör anspråk, för att i stället göra sig till en partichef, hvilken förr eller sere, liksom alla andra dylika, måste dela sitt partis öden.