Dagens Nyheter – 3 december 1874, sida 2

frälsa den mans själ, hvars kropp du vill att jag skall rädda? — Ja, svarade Ginestea; säg mig i hvilket klos er jag skall aflägga löf et, och j-g går när som helst dit utan tvekan. — Men man mås!e betala en hemgift... mumlade don Carlos helt s-kta, likasom blygdes han öfver at: ålägga Giresta detta sista vilkor. Ginssta smålog sorgset och uppog ut sin barm den lilla läderbörsem med Philip den skönes vapen; hon öppnade den deref er och framlade vid konuugens fötter de diamanter dea innehöll. — Se här min hemgift, sade hon. Den räcker nog till, jag hoppas det åtminstone: ty mio mor försäkrade mer än en gång, att dessa dismanter voro värda en tmillion. — Således afstår ni från allt: den rang, som skulle kunna tillkomma er i samhället, er rikedom och hvarje utsigt till framtida lycke, för stt utverka denne bandits benådning? frågade don Carlos. — Jag afstår fråa all, sade Ginesta; och jag ber er blott om en enda ynnest, den att sjelf få till honom framföra underrättelsen om att han blifvit benådad. — Det är bra, svarade don Carlos; vi skall få er önskan uppfylld. Och han gick fram till ett bord, skref några rader, som han sedan undertecknade, samt tryckte sitt sigill på papperet.