Dagens Nyheter – 2 december 1874, sida 2

ansigten och vildt utseende. De förskräckte mig. Jag drog mig allt djupare in i skogen, och det var endast på långt afstånd och från någon otillgänglig plats jag då och då öfverskådade värdshuset och vägen. Ovanliga ljnd läto höra sig bland bergen; det var än gevärsskott, än rop af vrede, ån förtviflade böner: om hjelp. Banditer hade efterträdt ziguenarne. Hvad mig vidkommer, insåg jag just ingen stor skillnad mellan dessa båda slag af menniskor; okunnig om samhällets lagar, saknande hvarje begrepp om hvad som var god: eller ondt, seende öfverallt i naturen, huru styrkan våldförde sig möt svagheten, trodde jag Hfvet i städerna vara i ello öfverensstämmande med lifvet i skogen. Emellertid förskräckte mig desse män: jag aflägsnade mig alltmera ifrån dem. En dag vandrade jag, enligt min vana, på en af de vildaste platser i hela bergsnejden; min get hoppade från klippa. till klippa, och jag hoppade efter henne; men det var dock ett ganska långt stycke mellan. oss, emedan jag ideligen stannade, för att plocka en frukt eller en blomma. Plötsligt börde jsg min trogna följeslagsrinna bräka af smärta och ångest; samma klagande och förtviflade läte upprepades åter, men på något längre afsånd. Man skulle nästan kunna tro, att någon sormvind förde bort henne, och satt hon kallade mig till