Dagens Nyheter – 2 december 1874, sida 1

redan nu fruktbärande; jag hade en säker tillflyktsort, otillgävglig, undangömd för alla, Ziguenarne hade emellertid föresatt sig att icke anträda färden utan mig, och jag å min sida var lika fast besluten att stanna der jag var, så länge de förblefvo i trakten. De uppsköto sin resa en hel månad. Under denna tid lemnade jag aldrig min fristad om dagarne; men sedan natten inbrutit gick jag ut för att plocka några vilda frukter, äfvensom för att från en eller annen hög klippa se efter om bandets eldar brunno på vanligt ställe, i hvilket fall jag naturligtvis visste att detännau ej brutit upp. Eo natt fann jag att inga ejdar blifvit tända. Detta kunde vara någon list för att locka mig tiil någon plats, der det vore lätt att öfverraska och gripa mig. Jag höll mig derför fortfarande gömd i en tät busk-dunge. hvarifrån jag, utan att sjelf vara sedd, kunde blicka ned öfver vägen. Der afvakiade jag dagen. Dagen kom, och jag såg då att huset var öde, och likaså hela nejden. Emellertid vågade jag ännu icke visa mig; jag beslöt att vänta tills det åter blifvit naw för att då i all törsigtighet undersöka terrängen. Natten infann sig och var ovanligt mörk. Men vi ziguenare äro ju dunklets barn, det finnes intet mörker som är så ogenomträngligt, att icke vårt öga förmår genomskåda detsamma.