Dagens Nyheter – 2 december 1874, sida 1

AR td rn — Med henne är det nog bra; hon går fill Gud: Den dag, då Gud för henne öppnade portarne till evigheten, randades slutligen. Jag låg på knä vid sängen såsom vanligt; hon talade ti!l mig, icke om sig, utan om mig, Man skulle nästan kunna säga, att hennes ögon, innan de tillslöto sig för alltid, sökte genom en moderlig ansträngning genomskåda framtiden. Och detta bemödande fortfor änvu när dödskampen begynte, Ett underligt leende spelade på hennes läppar. Hon upplyftade sin hand, pekande på något i den tomma luften, såsom hade en skugga föresväfvat henne. Hon framhviskade två ord; dessa ord ansåg jag för en börjande yrsel; ty de rörde intet af våra gemensamma minnen. Jag trodde mig ha hört orätt; jag upplyftade hufvudet för att kunna lyssna bättre, och. ännu två gåoger upprepade hon med allt svagare stämma: — Don Fernand! don Fernand! :.. Derpå lade hon sina båda händer öfver mitt hufvud, hvilket jag då sänkte för att mottaga denna sista välsignelse. Jag väntade att hon åter skulle draga händerna tillbaka; men jag väntede förgätves: under det hon välsignade mig hade hon uppgifrit sin andal... — Om ni någonsin kommer att fördas, DEN FÖRLORADE. SONEN; 32