Dagens Nyheter – 2 december 1874, sida 1

a ARR hjelp, emedan hon ej sjelf kunde motstå dess styrka. Jag började springa af alla krafter åt det håll, hvarifrån nödropen kommo. Ett bösskott smällde ungefär femhundra stog ifrån mig. Jag såg röken uppstiga öfver buskskogen och skyndade mot det ställe der skottet aflossats, utan att besinna att jag derigenom kanske utsatte mig sjelf för någon stor fara. Då jag nalkades stället, fick jeg se geten nalkas mig; hon släpade sig fram med synbar svårighet och var sårad i halsen och på ryggen; men när hon å sin sida varseblof mig, så vände hon plötsligt om, i stället för att komwa fram till mig, och gaf mig dervid en blick, hvarmed hon likasom inbjöd mig att följa sig. Det stackars djurets instinkt ansåg jag för en god ledare, och jag följde henne. Midt på en öppen plats i skogen stod en ung men, som tycktes vara ungefär tjugufem eller fjugusex år, stödd met sin bössa; han betraktade en ofantligt stor varginna, hvilken låg vid hans fötter och vred sig i en våldsam dödskamp. Vid denna syn blef allt klart för mig; en varginna hade röfvat min get och ämnade utan tvifvel föra henne till sina ungar för att i derag sällskap äta upp henne; den unge jägaren hade emellertid varit vilddjuret på spåren, och han bade dödligt sårat det med sin kula. ,Varginnan hade då släppt geten; geten hade då