Dagens Nyheter – 2 december 1874, sida 1

Jag smög mig ned ända till vägen; på andra sidan om denna låg min mors graf. Jag ville knäfalla invid denna och bedja. Medan jag låg försänkt i min bön, hördes plötsligt ljudet af hofslag. En ryttare nalkades. Jag behöfde icke befara att det var någon af ziguenarne, och jag väntade derför med lugn, isynnerhet som . jeg visste med mig sjelf att jag nattetid bland bergen kunde trotsa hvilken förföljare som helst. Det var en resande. 4I det ögonblick då han passerade på vägen, reste jag mig upp, ty min bön var failändad. Han tog mig utan tvitvel för ett spöke, en vålnad nyss stigen ur grafven, Han uppgaf ett rop, gjorde korstecknet, satte sin häst i galopp och försvann. Jag lyssnade till ljudet af denna galopp, som alltmera försvagades i den mån ryttaren sfläganade sig. Slutligen bortdog det alldeles. Natten blef åter tyst, och denna tystnad stördes endast då och då af sådana läten, som äro vanliga i öde bergstrakter, och som nästan uteslutande voro att tillskrifva de vilda djuren och nattfåglarne. tJag var nu riktigt säker om att ingen mensklig varelse faces i närheten. tBåledes hade ziguenarne verkligen dragit sina färde. Dagens första timmar bekräftade till fullo hvad nattens mörker låtit mig veta.