Dagens Nyheter – 1 december 1874, sida 2

AKVA jag kunna beskrifva ytterst noga, så djupt intryck har hvsrje föremål, hvarje detalj qvarlemneat i mitt minne. Men det vigtigaste föremålet i detta rum, det föremål som genom sin högtidtga dysterhet svart fängslade hela min uppmärksamhet, ver en bädd, betäckt med svart sammet. På denna bädd låg stel och orörlig, såsom hvarje dödens offer, en man, kiädd i en guldstickad jacka, röda benkläder och mantel med hermelinsbräm, Det var min far, sDöden hade förlänat hans drag den klarhet och det lugn, som lidandet beröfvat dem, då jsg såg honom fyra dagar förut. Såsom död syates hen, om möjligt, ännu skönare än i lifvet. sBredvid sängen stod en qvinna, klädd i purpursammets-mantel med hermeliner och derunder en klädning af hvitt siden, samt bärande jen kunglig krona på sit hufvud, Hennes hår var utsleget öfver axl!arne, bennes ögon vidt uppspärrade och stirrande, anletsdragen orörliga, kinderna och läpparne blekare än den dödes. Hon höll ett finger öfver munnen, och ideligen upprepade hon få sakta, att man knappt kunde höra hennes ord: 4 Akten er att väcka honom; han sofver! Dot var droitnivg Johanna, ev mur, sive. sNär min mor blef henus verse, stannade