Dagens Nyheter – 1 december 1874, sida 2

— SV0 rv hon plötsligt;. men hon märkte straxt, att drottningen egentligen ingenting såg och ingenting hörde. Min mor hviskade då för gig sjelf: e— Ack! hon är mycket lycklig; hon är tokig! Vi fortforo nu att nalkas liket. Dess ena hand hängde utanför sängen; det var denna hand som hela ver!den fått ti!låtelse att kyssa; det var denna hand som min mor och jag -i kraft af den gifna tillåtelsen nu äfven kommo för att kyssa. I det ögonblick, då mia mor uppnådde sängen, kände jeg att hon började darra. Hon omtalade sedan många gånger för mig, att det icke var handen hon ville kyssa: hon skulle velat hårdt omfamna den döde, hon skuile velat änou en gång öppna de tillsintna ögonen, hon skulle velat värma de isade läpparne med sina egna läppar... Hon hade emellertid så mycket välde öfver sig sjelf att hon icke följde sitt bjertas starka maning. Jag hörde henne ej ens gråta längre. Hon föll på knä u an några snyftniogar eller andra hörbara yttringar af smärta, fattade den dödes hand och sade til mig att jag skulle kyssa den. Derefter tillade hon: sn 0, mitt barn! glöm aldrig hvad du ser i denna stund; ty dep, som du nu har framför dig, skall du aldrig mera i verldea återse.