Dagens Nyheter – 1 december 1874, sida 1

SVR on Min mor reste sig upp, tog mig på sina armar, och i det hon kysste mig, hvicrkade hona i mitt öra: — Kom, min flicka, vi skola gå för att se din rara pappa för sista gången. Jag kunde icke begripa, huru det kom sig att hon grät på samma gång hon sade mig at: vi ekulle få gå bort och träffa min far. Vi följle folkmassan, som skyndade till glottet och inträdde med densamma genom porten. Gården var redan full af menniskor; soldater höllo vakt vid en port, genom hvilken endast två personer i sender tillätos inträda. Min mor bar mig fortfarande i sin famn; annars skulle jag helt säkert ha blifvit qväfd i trängseln: Omsider kom vår tur; vi inträdde likasom de andr2, men när ni väl en en gång kommit in, släpp!e min mor ned mig på golfvet och ledde mig sedan vid handen. De som gingo framför gg gräto; och de com gingo efter 088 gräto äfven. ; Vi passernae långsamt genom prektfalla Salopsur; vid hvarje dörr voro tvenne soleter postersde, som tillsågo att icke mer än två personer funnos i hvart led. Omsider inträdde vi i likrummet. OO, ers nåd! jag var då endast ett li!et barn, men alla möbler i detta rum, dess väggbeklädnad, mattor, gardiner, allt skulle DEN FÖRLORADE SONEN: 38