Hvarjehanda nyheter. Tilldragelse vid lockskytte. Eu jagtvän, hvilken en sommar för flere år sedan besökte ett bruk i mellersta Sverige, yttrade till egaren sin önskan att få göra en ungfågeljagt. Antingen nu marken föga läms pade sig för jagt med hönshund eller någon sådan ej fans att tillgå eller, hvad som kanske är mest antagligt, gästen var föga förtrogen med detta jagtsätt, allt nog en af brukets skogvaktare, som jemte andra krypskytteegenskaper var en mästare i konsten att locka, fick anordna jagten efter sitt sätt nemligen ått med stöfvare uppstöta en fågelkull och sedan i koja locka till sig fåglarne. Snart var en tjäderkuil uppstött och lockningen börjades; jagtvännen tog sin plats ett litet stycke från den lockande krypskytten, hvilken, i förbigående bagdt, af naturen blifvit begåfvad med en yfvig, till färgen rödaktig peruk. Tjäderhönan gsvarade ifrigt på locket och närmade sig på marken, men troligen hade hon varsnat någon af skyttarne, ty hon ville ej riktigt fram, utan höll sig stilla ett stycke ifrån, dock ständigt sånglande sitt moderliga svar på krypskyttens lockningar, de der antogo en allt ömmare ton. Debna tjäderhönans tröghet blef på längden outhärdlig för den gamle krypskytten, hvarför han, efter aft ha aflagt sin mössa, började krypa på magen åt det ställe, der hönan höll till, och under tiden utstötte han allt emellanåt en dof eller undertryckt lockning. Jagtvännen, hvilken en god stund suttit med spänd väntan och sannolikt med spändt gevär, fick omsider sigte på ett rödaktigt föremål, som sakta rörde sig i det höga blåbärsriset; det var klart, att detta varen tjäderfågel, så mycket mer som en lockning nyss hörts från samma ställe, hvarför han icke dröjde att på samma föremål affyra ena pipan. Genom krutröken märker han nu en lifligare rörelse i blåbärsriset just på samma punkt, liksom af ett vingslag, och befarande att fågeln, om än skadskjuten, skulle undkomma, klipper han till med andra pipan. Omedelbart derefter får han höra ett utrop på äkta vestgötamål: nej håll, nu tuar dä (nu tyr det) och till sin stora förskräckelse finner jagtvännen, att det varit krypskyttens rödaktiga hufvud, som varit föremål för de båda skotten. Blodig i ansigtet, men lugn, reser sig vår krypskytt och det kom till förklaring, hvilken, så otrolig den låter, är fullt enlig med verkliga förhållandet. Första hagelsvärmen hade rispat den liggande något litet, men i det närmaste susat honom förbi, och såsom det egnar en krypskytt af renaste vatten, ville han ej i otid skrämma tjäderhönan, hvarför han ej vidare brydde sig om denna salut, utan gjorde endast en viftning i blåbärsriset med ena handen, i tanke att jägaren borde förstå signalen. Detta var dock för mycken finess och hade som sagdt ej annan 7verkan, än att han fick andra . skottet med, och då detta tog: bättre, nödgades han skämma bort jaägten och säga ifrån. Vid efterseende befanns, att skogvaktarens hufvud blifvit träffadt af sju finare hagel, men lyckligtvis hade dei följd af svag laddning ej gjort karlen rågon störro skada, och sårsmärtan stillades: med det bekanta riksmyntsplåstret. Med fågeljagten blef det emellertid slut för dear dagen. (Jägarförb. Tidskr.)