Dagens Nyheter – 28 november 1874, sida 2

Utrikes-N) yheter. Hvilka åsigter man än hyser i de kyrkligt-politiska frågor, hvilka för närvarande uppröra såväl England som Tyskland, kan man icke undgå att hysa aktning för den seghet och konseqvens, hvarmed den åldrige man, som sitter på St. Petri tron, ännu i sitt lifs — och måhända äfven påfvedömets — sista timme söker att kämpa mot tidens ström. Skådespelet är onekligen intressant och förefaller stundom sublimt. Från det sublima till det löjliga är det emellertid, som bekant, endast ett steg, och detta steg råkar Pius den nionde icke så sällan att uttaga. Vi hafva derpå ett färskt exempel. i I gårdagens tidning omnämde vi, att påfven afsändt en tacksägelseskrifvelse till den irländska erkebiskopen,; kardinal Cullen med anledning deraf, att erkebiskopen tillställt hans helighet en större peterspenning, som bland engelska katoliker blifvit insamlad. Denna skrifvelse lyder sålunda: Rom den 11 nov. Älskade Son! Helsa och apostolisk välsignelse! Ehuru såväl eder som Englands presterskaps och dess troende befolknings tillgifvenhet för oss och den påfliga stolen redan förut var nogsamt bekant och vid flera tillfällen blifvit ådagalagd, hafva vi dock, högt älskade son, med största nöje och tacksamhet emottagit de uttryck af sonlig trohet, som ni i eget och audra trosbröders namn framburit i det välvilliga bref, hvilket åtföljde eder gåfva. Vi emottaga dessa upprepade bevis på eder kärlek med desto större bevågenhet och tacksamhet, då de synbarligen frammanats af en uppriktig tro och tillgifvenhet och klarligen ådagalägga det oförminskade nit, hvarmed ni och edra trosförvandter sträfva att hjelpa oss i våra sorger och bekymmer. Men icke nog härmed! Den tröst, som ni ber redt oss genom dessa nya vittnesbörd om eder trohet och vördnad, har i hög grad ökats genom de i edert bref ofta förekommande försäkrinför om den glödande ifver, hvarmed Englands atoliker uppsända böner för oss och kyrkan, äfvensom om detnitoch den glädje, hvarmed de, trots denärvarandebrydsamma omständigheterna, framhärda i fromhet och kärlek samt bidraga till upprätthållandet af goda och nyttiga inrättningar, sålunda ådagaläggande styrkan och värmen af den tros, om är verksam genom kärleken. Ur djupet af vårt bjerta tacka vi Gud, all for gåfvas gifvare, som förlänar en sådan styrka t sina barn, och vi bedja honom innerligen, att han måtte allt mer och mer för hvarje daj stärka dem i deras goda föresatser och med öfverflödande nåd välsigna eder verksamhet i kyrkans tjenst. Vid detta tillfälle kunna vi icke, bögt älskade son, underlåta att uttala vårt lifligaste erkännande till eder och edra vördnadsvårda embetsbröder, Irlands biskopar, derför att ni, aftrogen omsorg för edert folks frälsning, utan tvekan höjt edra röster mot de skändliga läror, hvilka nyligen af otrogna män blifvit utspridda bland edert lands befolkning under föregitvande att vilja hefordra ett vetenskapligt framåtskridande. Vi hysa den vissa förhoppning, att edra fromma trosförvandter, läraktigt lyssnande till sina predikanters ord, fortfarande skola hålla Sig främmande från dylik förgiftad själaföda och söka efterlikna den trofasthet, som utmärkt deras förfäder, hvilka alltid villigt underkastade sig de största och svåraste pröfningar och bekymmer, heldre än att uppoffra de dyrbara trosskatter, hvilga fienderna vilja bortröfva från dem — fiender, hvilka Sanet Maximus af Turin kallar andliga sjöröfvare, de der göra till sitt yrke att förstöra icke allenast kroppen, utan äfven själen och söka att bortröfva, icke jordiskt guld, utan den sanna trons rena gnid. Då vi känna de stora faror, för hvilka den katolska uppfostran bland edert folk är utsatt. anropa vi barmhertighetens fader, att han me ett nådigt öga ville skåda ned på edert lands ungdom och genom sitt gudomliga högn skydda dess tro från villfarelse,