Dagens Nyheter – 28 november 1874, sida 1

Statstjenare eller icke? Vår flera gånger upprepade åsigt, att regeringen, deruti inbegripne statschefen, statsrådet och samtlige öfrige statstjenare — d. v. s. alla embetsoch tjenstemän, militärer, prester, domare, lärare V. 8. V. — äro folkets tjenare, hvilka mot viss aflöning skola ombesörja dess gemensamma angelägenheter, äfvensom att intet finnes i vår: grundlag, som hindrar en dylik uppfattning — denna lära har naturligtvis hos våra konservativa medbröder inom pressen uppväckt mycken förargelse och förbittring. Några. bland dem, såsom t. ex. Nya Dagligt Allehanda och Samtiden, hafva likväl åtnöjt sig med att högtidligen protestera mot ett dylikt ohemult påstående, utan att -dock djupare gifva sig in i ämnet. Och häruti hafva de utan tvifvel handlat ganska klokt. Men en annan tidning, nemligen Fosterlandet, har varit oförsigtigare och dervid haft oturen att på ett betänkligt sätt intrassla sig i sina egna satser. Sålunda yttrar den i sitt nr 90 följande: Regeringen har alldeles icke en sådan ställning som D. N. antager, den är något belt annat än folkets administratorer; om så vore, då skulle folket endast vara ett slags bolag, och vi undra verkligen om icke den uppfattningen är alltför rå och måterialistisk för att kunna antagas i vår upplysta tid. Genom att fatta regeringen som en direktion eller en förmyndårekammare förnedrar man folket i stället för att man tror sig uppböja det och sliter sönder alla ideela.band mellan styrande och styrda. Vi tro ej heller att så underliga åsigter kunna hafva någon framtid i vårt land; åtminstone måste den framtiden vara mycket aflägsen. . Denna framtid har emellertid kommit mycket förr än någon kunde ana, och detta till på köpet i den ärade tidningens eget följande nummer (91). Der förekommer, temligen tydligtuttalad, samma råa och materialistiska uppfattning, som ej kan antagas af vår tid och som skulle förnedra folket och sönderslita de ideela banden mellan de styrande och styrda. Må läsaren sjelf döma af följande utdrag: Dermed hafva vi dock ingalunda velat stiga, att icke förhållandet mellan regeringen, styrelsen i en konstitutionell stat, och folket (de styrda) kan förete vissa vi jemförelsepunkter med förhållandet mellan bolagsmännen i ett bolag och den af dessa utsedda styrelsen. Ehuru visserligen ett ordnadt samhälle uppväxt från helt annan rot och delvis hvilar på andra förutsättningar än ett bolag för timligt förvärf, likna dock båda hvarandra deruti, att i verkligheten båda för vinnande af sina mål, bevakande af sina fördelar och beredande af ordning inom sig och försvar utåt ordnat sig under en viss yttre form och åt en del af sina medlemmar uppdragit att representera de sålunda i en förening sammanslutna enskilda medlemmarne, vare sig i samhället eller bolaget, att vårda deras intressen, arbeta för deras ändamål och bereda dem det skydd de under fullföljandet af sitt syfte behöfva. Betraktas sakea från denna synpunkt, kan det ej förnekas att styrelsen i såväl det ena som andra fallet kan och bör betraktas såsom tjenare. Dock, dettå icke i förhållande till de enskilda medlemmarne — det heter då med rätta Sstyrelse, regering — utan i förhållande till hela samhälligheten, då de styrande måste betraktas såsom dess tjenare, tjenstemän, embetsmän. Och vidare: Att vara en samhällets, en statens tjenare, att hafva det höga förtroendeuppdraget att vårda ett folks högsta gemensamma angelägenheter, att bafva nära nog dess ve eller väl i sina händer — sådant kan icke innebära något förnedrande, om saken fattas i sin fulla och sanna fvärdighet, liksom det icke ligger något förnedrande eller förödmjukande uti tjenarenamnet i allmänhet. : Och längre fram: Hvad nu styrelsen enligt våra svenska grundlagar beträffar, kan man väl säga att den i viss mån äfven har karakter af svenska statens tjenare. Detta visar sig såväl deraf, att den för sitt uppdrag uppbär aflöning af staten som deraf att den är ansvarig för det sätt, hvarpå den vårdar de henne anförtrodda angelägenheterna. S Och slutligen: Regeringsmakt och folkmakt äro således enigt vår statsform ställda gentemot eller rättare jemte hvarandra, såsom tvenne hvar inom sitt område sjelfständiga statsmakter. Det torde dock ej låta sig förnekas, att tyngdpunkten liger på folkets sida, att ett frö, hvarifrån en folets sjelfstyrelse kan utveckla sig, ligger nedagdt i våra grundlagar, och att följaktligen krafvet på verklig folkstyrelse kommer att framträda kraftigare i samma mån folket växer till politiskt sjelfmedvetande. Bättre skulle allt detta knappast kunna yttras af oss sjelfva, om vi äfven ej kunna fatta huru regeringen på samma gån can vara jemnberättigad statsmakt oc lock tjenare åt det folk, hos hvilket yngdpunkten ligger. Men detta må fosterlandet uppgöra med sitt eget losiska samvete. I en annan vigtig punkt synas vi dermot skilja oss åt, och detta är i afsende på konungen. Fosterlandet medrifver att såväl statsråden som den verk